Överjäst Öl


Ale, porter, stout och veteöl – alla jäser de på samma vis. I rumstemperatur, med jäst som flyter upp till ytan när processen är klar.

Ale

Ale är ett samlingsnamn för de flesta överjästa öl. Färgen är oftast mellanmörk, ofta kopparfärgad, men ale kan egentligen ha vilken färg som helst, beroende på maltsort.

Ale bryggs i många länder men kommer ursprungligen från Storbritannien och Belgien. Gemensamt för de båda länderna är en mycket stor mångfald. Brittiska ölbenämningar kan betyda olika saker i olika sammanhang. Och många belgiska öl är så särpräglade att de bara representerar sig själva och inte kan stoppas i något fack.

England

Bitter är gyllengul till kopparfärgad, med tydlig beska. Finns i olika styrkor: Ordinary Bitter, alkoholhalt 3-3,9 %, Best Bitter, 4-4,8 % och Extra Special Bitter – ESB, 4,8-6 %.

Bitter ale har fruktig doft och aromatisk humlekaraktär. De starkare versionerna blir ofta maltigare och sötare.

Pale ale – en bitter vanligtvis tappad på flaska, men kan även vara tappad på fat.

Real ale är en bitter som är efterjäst på fat och handpumpad ur detta fat. Ölet är ofiltrerat och opastöriserat, det vi på svenska kallar färsköl.

India pale ale var ursprungligen ämnad för export till Indien, och därför starkare och mer humlad för hållbarhetens skull. Färgen varierar mellan gyllengul och mörkt kopparfärgad, doften präglas av humle och fruktighet och smaken är torr och rejält besk.  Alkoholhalt: 5 -5,7 %.

Brown ale är vanligast i norra England, är mörkt kopparfärgad, har måttlig beska och tydlig maltsötma. Alkoholhalt: 4,1-5,2 %.

Den alkoholsvagare fatversionen brukar benämnas mild, som kontrast till bitter.

Barley wine – ”kornvin” – är ett samlingsnamn för engelsk alkoholstark ale. Färgen kan vara gulbrun eller mörkbrun, doften är fruktig och eldig, smaken präglas av fruktighet, karamell och alkoholsötma som balanseras av beskan. Alkoholhalt: 7,4-12 %.

Skottland

Scottish ale är vanligen bärnstensfärgad och mer maltsöt än engelsk bitter ale.

Tyskland

Det mesta öl som bryggs i Tyskland är underjäst, det vill säga lager, men en tysk ale är altbier från Düsseldorf. Den liknar en brown ale, ganska mörkt kopparfärgad och med lite maltig ton, men är torrare och ofta beskare. Eftersom altbier lagras kallt, får ölet en mindre aromatisk stil. Alkoholhalt: 4,5-5 %.

Kölsch – från staden Köln – är gyllengul och har lätt, syrlig karaktär med måttlig beska. Både altbier och kölsch kan innehålla vetemalt.

Belgien

Belgiska ale kan smaka på vitt skilda sätt. En belgisk version av bitter ale liknar den engelska men kan vara mer fruktig och kryddig.

De mest berömda belgiska alesorterna är de så kallade  trappistölen. Gemensamt för dessa är hög alkoholhalt, mycket fyllig smak och stor doft- och smakkoncentration. Dessa öl genomgår en andra, och ibland tredje jäsning på butelj, genom att kandisocker tillsätts. Sådana öl har jästfällning och kan skumma kraftigt. För att få ha ordet Trappiste på etiketten måste ölet vara tillverkat vid något av de sex trappistklostren, varav fem finns i Belgien och ett i Nederländerna.

De trappistöl som benämns trippel är oftast mycket starka, upp till nästan 10 %, har ljus färg och kraftigt skum, mycket fruktig och kryddig doft med inslag av nejlika, smakar fylligt, eldigt och beskt.

En dubbel liknar trippel, men är mörkare, alkoholsvagare och sötare.

Många andra belgiska ale är influerade av trappistölen och benämns klosteröl. Dessa har en mer eller mindre stark koppling till något kloster, men bryggs vid vanliga bryggerier.

Därtill finns andra starka ales som är svåra att typdefiniera.

Porter och Stout

De här öltyperna förknippas i dag mest med Irland.

Porter och stout är mycket mörka och kännetecknas av en bränd, rostad karaktär och kraftig beska. Den rostade malten – eller det rostade kornet – sätter tydlig prägel på ölet, trots att andelen sällan överstiger 10 procent.

Traditionellt är porter lite sötare och rundare med inslag av karamellmalt. Men det finns variationer: både robust och torr porter och mjuk, söt stout.

Porter och stout har ofta betraktas som hälsosamma och stärkande. Porter var i många år det enda lagliga starkölet i Sverige, och såldes då som receptbelagd medicin på apoteket!

En klassisk irländsk stout är nästan svart och har kraftigt skum. Smaken är rostad och mycket torr, eftersom den är bryggd på ljus malt och smaksatt med rostat korn. Ölet är mycket beskt. Alkoholhalt: 3,7-4,4 %.

Milk stout är en stout som tillsatts mjölksocker vid buteljeringen.

Oatmeal stout innehåller omältat havre som ger en mjukare smak.

Oyster stout anknyter till en gammal Londontradition: att dricka stout till ostron. Ett bryggeri i Nya Zeeland blandade 1928 i saften av ostron i sin stout, en annan metod har varit att använda malda ostronskal som klarningsmedel. Idag är oyster stout en lite mildare och sötare form av stout – utan tillsats av skaldjur.

Russian Imperial Stout är en extra stark och välhumlad stout, ursprungligen avsedd för export till den ryska tsarfamiljen.

Veteöl

Även om vete ingår i flera öltyper, har  veteöl en tydlig karaktär av just vete. Speciella jästformer bidrar också till att veteöl starkt skiljer sig från andra öltyper.

Weizenbier eller Süddeutche Weizen kom ursprungligen från Bayern. Den kallas även för Weißebier (vitöl). Weizenbier är i regel halmgul, men en mörk variant finns – Dunkelweizen.

Traditionellt är weizenbier ofiltrerad, ”mit Hefe”, och disig av jästrester. Numera finns även en filtrerad version, Kristall.

Ett tyskt veteöl har ofta doft av banan och kryddnejlika som kommer från estrar och fenoler, vidare har det liten beska, viss sötma och en syrlig smak. Alkoholhalt: 4,9-5,6 %.

Berliner Weiße är lättare, mindre kryddig, saknar beska och är oerhört syrlig. En Berliner Weiße blandas oftast med fruktsaft. Alkoholhalt: 3 %.

Belgisk witbier är mycket ljus och oftast grumlig. Det belgiska veteölet bryggs på både mältat och omältat vete, och smaksätts med bland annat koriander och apelsinskal, något som inte är tillåtet i Tyskland. Alkoholhalt: 4,8-5,3 %.


Leave a Reply